NORRFOLKTERRIERN FRÅN BEGYNNELSEN

Text av: Heléne Ericsson

Denna artikel är tidigare publicerad i Terrierposten nr 1-94.

1964 delades de två varianterna av norwich terrier upp i två raser, norwich med upprättstående öron och norfolk med hägnade öron. I år firar ”Noffarna” 30-års jubiléum som egen ras, samtidigt som Svenska Norfolk Terrier Klubben (SNTK) firar 20-års jubiléum!

Norrfolkterriern är med sina 25 cm i mankhöjd en av de minsta raserna i terriergruppen. Dess behändiga storlek gör det lätt att ta dem med vart man än går – de tycker bara att det är roligt att få följa med husse/matte. Trots sin litenhet är det en stor hund i fråga om självsäkerhet, själ och hjärta. De omsluter hela familjen med sin charm och älskar allt och alla – framförallt som valpar då det kan vara riktigt jobbigt att hänga efter i snöret när de ränner iväg för att hälsa på alla inom synhåll.

Denna robusta lilla terrier har lätt för att anpassa sig. De trivs lika bra i staden som på landet, i bil eller båt. De kräver inga mängder av motion, men följer gärna med på längre promenader. Det är en mycket frisk och pigg ras som inte har några kända rassjukdomar. Medellivslängden är ca 12-13 år, men pigga 14-15 åringar är inget ovanligt.

De kräver en vänlig, fast och konsekvent hand under uppfostran. Vardagslydnaden brukar gå lätt att lära in, inte minst med lite mutning. En handfull Norfolks har erövrat lydnadsdiplom och andra är duktiga på agility och viltspår. Så länge de själva tycker att det är roligt brukar det går bra. Jaktinstinkten är oftast måttlig, men ser de ett vilt djur springer de gärna efter, men tröttnar ganska omgående. Nyfikna som de är ger de sig gärna ut på promenads själva om möjligheten finns, vem vet, grannarna kanske sitter och äter?!

Pälsen är strävhårigt och trimmas. Oftast räcker det med att strippa av pälsen två gånger per år och finputsa lite emellanåt. Det är lätt även för nybörjare.

Denna terrier skall vara vänlig och självsäker. En rädd norfolk som ”kryper omkring” är lika otypisk som en aggressiv norfolk som gärna startar gräl med andra hundar. Skalet kan se tufft ut, men inuti finns ett hjärta av renaste guld och en aldrig sinande lojalitet.

England

Hur blev då denna underbara ras till?

Det hela började i östra England. I East Anglia fanns det åtminstone sedan seklets början små röda terriers. Det började röna uppmärksamhet och var snart eftertraktade. Frank ”Roughrider” Jones hade sinne för pengar och var hästhandlare. Han expanderade till hundhandlare och köpte upp små röda terriervalpar och sålde dem vidare för ett mycket högre pris, främst till hästägare i England och USA. Själv födde han upp någon enstaka kull valpar. Jack Read och Doggy Lawrence däremot födde själva upp dessa små röda.

East Anglia var ett jordbruksområde där det fanns ett visst behov av duktiga hundar som kunde ta död på skadedjur som råttor, möss och kaniner. En del av de små röda var riktiga hejare på detta, andra inte. Det fanns de som hade ett dussin små  röda terriers och gick runt på gårdar som hade problem med just råttor, möss och kaniner och hyrde ut sina hundars tjänster under en vecka eller två. Många gårdar hade en egen liten terrier och behovet av de små röda som jaktterriers var inte stort. De blev populära hos studenter vid Cambridge universitet, vilka köpte dem kanske främst för att det fanns råttor på universitetet, inklusive  i studenternas egna rum. En trevlig kompis som dessutom kunde ta död på råttorna var förstås trevligt att ha. Dock var de små röda inte framavlade för jakt i första hand, utan för att folk gillade dem helt enkelt som den attraktiva och trevliga sällskapshund den är.

Stamfadern som han allmänt kallas då han han användes mycket i avel var en röd hanhund vid namn Rags. Fördelen med Rags var att oavsett färg på tikarna han parade, sades det att valparna alltid fick den eftertraktade röda färgen. Black and Tan och andra färger var inte önskvärda. Rags var mycket lik den tidens aberdeen terriers (idag ser de annorlunda ut och heter skotsk terrier). Han var som sagt röd men hade en hel del svara strån i pälsen och upprättstående öron.

En tik som användes mycket i avel samtidigt som Rags var den s k stamtiken, den vita Ninety. Även hon hade upprättstående öron, vilka var mycket stora. Det sägs att hennes far var en dandie dinmont terrier och hennes mor mor en släthårig foxterrier.

En salig blandning 

Ingredienserna i denna lilla röda terrier var yorkshire terrier, små irländska terrier, staffordshire bullterrier, bedlington terrier, samt som de är sagt om Ninetys föräldrar, foxterrier och dandie dinmont terrier. Det sägs även att glen of imaal finns med, med det är inte bekräftat. Dessutom misstänkte utställarna kring 1930 starkt att cairn terrier hade använts i avel vid några fall, men det har alltid förnekats. Även olika blandraser förekom i aveln. Det var Jack Read som introducerade bedlington terrier. Då pälsarna blev mjuka och dåliga försökte han förbättra detta med staffordshire bullterrier, som istället hade för kort päls…

De små röda blev renrasiga 

1932 godkände Engelska  kennelklubben dessa små populära terriers. Man enades om namnet norwich terrier. Samma år skrev Mr Jack Read orginalstandarden – dock blev det en del ändringar innan en slutligen godkändes. Det stod att Norwich skulle ha upprättstående öron och man fick kämpa mycket för att även få in att hängöron var godkänt. Det som sedan stod i standarden var att de upprättstående öronen skulle vara något större än en cairn terriers. I fall hängande öron skulle dessa vara nätta, mycket små och korrekta hängöron, dvs ej rosettöron (som tex staffordshire bullterrier). Det var förstås mycket svårt för att inte säga näst intill omöjligt att få dessa nätta och mycket små öron, vilket förmodligen var uträknat för att hängöronen skulle ha svårare att hävda sig i utställningsringarna. I orginalstandarden stod det även att norwich terrierns nos skulle ha formen som en rävs men kraftigare och 1/3 mindre än skallen. Då detta resulterade i att många trodde att hela huvudet skulle ha formen som en rävs skrev man senare om det till att nosen skulle ha formen av en trubbig kil. Anledningen till att Mr Read skrev att nosen skulle ha formen som en rävs men kraftigare var att nosarna absolut inte skulle se ut ”som de där förskräckliga foxterriernas”. Även detta med att nosen skulle/skall vara 1/3 mindre än skallen missförstods av många till att nosen skulle/skall vara 1/3 av skallen. Till och med i den svenska rasstandarden står det att nosen skall vara 1/3 av skallen. Några har uppmärksammat detta fel, men många tror att det är en omskrivning av den engelska standarden så att nosen nu får vara längre än då. I orginalstandarden stod det att endast röd färg var godkänd, och även här fick man ligga i ordentligt för att Black and Tan, grizzle och all slags röd färg skulle vara tillåtet. Då stod det i standarden att godkända färger är röd, att inkludera röd till vete, black and tan och grizzle.

Första certet och champion nummer ett

Det första certet (vilket är lika med bästa hanhund/tik) delades ut 1935. Den första championen med hägnade öron var en röd hane vid namn Biffin Of Beaufin. Det sades å det bestämdaste att han hade hängöron, men i realiteten var han mittemellan med sina rosettöron. Den andra (eller den första riktiga) championen som verkligen hade hängöron, och dessutom rejäla sådana, var en röd tik vid  namn Tinkerbelle.

Öron och avel 

Uppfödarna skilde öronen åt redan från 1932 och endast enstaka kombinationer gjordes mellan hängande och upprättstående öron. Resultatet blev oftast rosettöron, varför man nästan aldrig korsade de båda varianterna. Avelsmässigt har de båda varianterna således varit separata raser sedan 1932.

Sju års intensiva ansträngningar

1957 ansökte man om att norwich skulle bli två raser, en för hängande och en för upprättstående öron. Anledningen till att man ville separera raserna var att hängöronen inte vann lika mycket som de med upprättstående öron på hundutställningar. På mitten av 50-talet fann det 28 champions med upprättstående öron och endast 7 med hängande öron. Hängöronen var helt enkelt inte lika populära i utställningsringarna. Till detta skall man lägga att antalet cert är beroende på antalet registreringar, ju fler registrerade ju fler certrättigheter fick, och får, man per år. Det registrerades, och registreras betydligt fler hängöron än upprättstående öron. Man tyckte att norwich med ståndöron stal certen för hängöronen. Majoriteten som ville ha skilda raser var uppfödare som födde upp varianten men hängande öron och på sina håll fick de rejält motstånd av en del som födde upp varianten med upprättstående öron. Miss Macfie, Kennel Colonsay, var den ledande kraften bakom en separation, hon avlade endast på norwich med hängöron. Hade det inte varit för hennes lojalitet mot dessa hade de säkerligen dött ut under andra världskriget, då hon var den enda som födde upp denna variant och dessutom i stor skala. I England var, och är det inte tvång att registrera alla valpar i en kull. Miss Macfie registrerade dock alla valpar för att få så många utställningar med certrättigheter som möjligt trots att hon själv inte var en flitig utställare. Det tog hela sju års intensivt kämpande efter första ansökan innan Engelska kennelklubben slutligen 1964 godkände att rasen delades i två varianter. Ståndöronen behöll namnet norwich, och hängöronen fick namnet norfolk. Norwich är den största staden i grevskapet Norfolk.

Black and tan-färgen 

1932 till 1973 fanns det lika många B/T i ringarna som röda. Efter kriget t o m 1960 såg man inga B/T på utställningarna, de vann helt enkelt aldrig och det sades omöjligt att få en B/T till champion. Efter rasens separation 1964 visades hanen Ragus The Bear i ringarna och erövrade det första certet som B/T. Den första B/T championen blev Ch Ragus Whipcord. Det var just Whipcord som satte fart på B/T- färgen i England och helt plötsligt var det inte längre omöjligt att vinna med denna färgvariant. Han lämnade även många vinstrika hundar och återfinns i de flesta stamtavlor idag, engelska såväl som svenska.

Engelska uppfödare

Många uppfödare har idag både norfolk och norwich terrier, men tidigare hade knappast någon båda raserna. Ragus var den kenneln som hade/har båda varianterna och de var i stort sett ensamma om detta till sent 60-tal. De senaste 20 åren har dock fler och fler av de båda varianterna som i grund och botten är samma ras, även om de främst utseendemässigt skiljer sig på fler sätt än öronen idag.

De framgångsrikaste kennlarna:

  • Colonsay aktiv ca 1933-65
  • Waveney Valley 1943-55
  • Ragus 1943 aktiv än idag
  • Gotoground ca 1953-60
  • Nanfan ca 1954 aktiv än idag.

På senare år har det tillkommit en hel del framgångsrika kennlar, mest kända är kanske Elve och Jaeva.

Hundar att minnas

De framgångsrika hundarna i såväl ringarna som i aveln var Ch Gotoground Widgeon Bunny, som bl a finns bakom kenneln Nanfan, Ch Ickworth Ready, Ch Nanfan Heckle och Ch Ragus Whipcord. 

Fyra norfolks har vunnit terriergrupper i England. Det är Ch Ickworth Ready, 1968, Ch Nanfan Sweet Apple, 1975, Ch Nanfan Culver, 1991, och den enda som vunnit två terriergrupper är Ch Salette Gold Bullion, 1991 och 1992. Han har även blivit reserv d v s 2:a i en grupp och innehar 24  cert, nästan samtliga med bäst i rasen. 24 cert är rasrekordet i England och fler lär det bli med denne vackre hanhund. En mycket framgångsrik avelshund som står i en klass för sig är GB & Am Ch Jaeva Matti Brown. han har bl a vunnit reserv i terriergruppen på Cruft’s. Matti Brown är känd världen över och lever än idag som en mycket vacker 11-åring.